Lite bakgrunds historia
Efter att depressionen och ångesten satte sina klor i mig började jag isolera mig, jag blev såpass sjuk att jag trodde att mitt mående kunde smitta av sig på andra. Som när man pratar om gäspningar sitter alla och gäspar. Så tänkte jag om mitt mående också. Att mina vänner och familj skulle må dåligt av att umgås med mig. Dom hade det bättre utan mig. Det var en riktigt svart period i mitt liv. Jag minns hur gick till vårdcentralen och fick träffa en läkare som tydligen såg att jag led.
Jag hade många fysiska symptom. Jag hade yrsel, svettningar, ont i magen otroligt trött kunde inte äta och sömnen var katastrofal. Jag trodde då att jag hade problem med öronen, eller hjärnan. För jag inte längre gå rakt utan att behöva hålla i mig i något. Hon ställde massa frågor som sedan ledde till att jag fick träffa en terapeut och inledde rätt så snabbt en KBT behandling och fick antidepressiva och sömntabletter. Jag var otroligt negativt inställd till mediciner. Och jag kunde inte förstå att de psykiska problemen kunde även yttra sig fysiskt. Tillslut blev jag sjukskriven, för första gången i mitt liv. Två veckor skulle jag vara hemma, men det var ingen som berättade för mig att när man börjar med antidepressiva så kan mitt mående försämras vilket det såklart gjorde. Idag tror jag dock att de berättar att set kan hända men inte för alla, men för mig kom det som en chock.
Men jag vet att jag började med små delmål om dagen, jag målade igen lyssnade mycket på musik men jag höll mig rätt mycket hemma i min lägenhet.
Så efter en KBT behandling och jag stabiliserades. Mådde bra. Blev kär och flydde landet.
Det jag märker med mig själv att jag söker ofta förklaringar till allt, varför gjorde jag si eller så. Jag ångrar så mycket jag gjort. Men varför ska man grotta ner sig i allt det dåliga istället för att se allt man gjort som faktiskt var bra. Är det något man kan träna bort? Mia Törnblom talar ofta om den tjocka kliande offerkoftan man gärna sätter på sig. Och detta tankemönster som man säkert har haft i åratal är inget som kan ändras på en natt. Och något jag har lärt mig genom åren är att all träning och saker man lär sig måste man hålla igång. Även det jag har lärt på KBT’n och läst i böcker. Sedan är jag även deltagare i olika aktiviteter där människor träffas med olika funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa delar vi gärna med oss av våra erfarenheter. Och man behöver även hålla igång sin psykiska hälsa lika så som man håller igång sin fyskiska hälsa genom att gå på gym eller promenader. Och hur gör man det då? Det frågar jag mig ofta. Jag har börjat med mindfulness och yoga, lyssnar på en heldel böcker om olika strategier för ett mindre stressat och ett lyckligare liv, jag läser även igenom mina KBT anteckningar. Om ni har tips och idéer får ni gärna lämna en kommentar för det här är något som jag tycker alla behöver påminnas om. Tack för idag
/Tid för förändring
